Kännde för att skriva ett långt inlägg. Så här kommer det:

Namnet på min blogg
För ca. 1 år sedan så red jag på en häst som heter Ymer. Jag var i stallet varje dag, red ca. 1 gång i veckan. Med Ymer lärde jag migg rätt mycket i häst hanteringen eller jag tyckte att det var mycket då men jämfört med nu så är det typ inget. Hela tiden så satt rädslan för hästar i mig. Jag var rädd så fort Ymer halkade lite och jag satt på. Jag var rädd när han ville äta lite gräs när jag tog in han från hagen. Jag var rädd när jag skulle gå in till hans box och fylla på vatten hinken. Jag var typ rädd för nästan allting med hästar bara att jag inte visade det. För sån är jag, jag visar inte mina kännslor så mycket...Jag orkade knappt kratsa alla 4 hovarna. Jag vågade rida själv i bara skritt.
En dag när jag red Ymer på en äng så stack han när jag skrittade och när han sprang så travade han bara och jag började nästan gråta jag tappade stigbyglen och hållde mig kvar i manen. En anna dag så sprang Ymer iväg när jag skulle ta in han från hagen han galloperade iväg och jag blev verkligen JÄTTE rädd. Det var då jag insåg att även att man inte visar att man är rädd så känner hästarna ändå det. Så tänkte jag efter lite såhär: Jag älskar ju hästar och ridning. Och jag vill jobba med hästar i framtiden. Men om det går så segt som det går nu (för då hade jag bara ridit i 1 år) så kommer jag knappt kunna galoppera tills jag är vuxen. Jag är ingen fegis, varför ska jag vara rädd för hästar om jag älskar dom och kan nästan gör allt för att vara vid dom och rida. Nu ska jag visa vad jag kan!!
Men då så skulle vi flytta och jag skulle inte kunna få rida Ymer mer för det var jätte långt från Ymer till där jag skulle flytta :( Och det var inte säkert att jag kund börja på ridskola heller. Men tack vare mina snälla föräldrar så fick jag börja på ridskola! Och jag ville verkligen lära mig mycket. På början i ridkolan så var jag lite sådär. Vågade inte göra i ordning alla hästar utan bara dom snällaste. Men nu märker jag hur mycket jag har lärt mig på knappt två teminer i ridskolan. Nu märker jag hur jag verkligen har kämpat. Nu har jag hur mycket självförtroende jag har fått. Nu är hästar inget läskigt för mig, jag är inte rädd för dom, jo så klart ska man ha respekt för dom men respekt och rädsla är inte samma sak. På två teminer i ridskolan har jag verkligen gått upp åt mycket:
Från att vara rädd när hästar sticker i bara trav till att bli arg på dom när dom när dom sticker och bockar i galoppen och vill inte stanna.
 Från att kanppt skunna skritta själv till att våga tom. galoppera själv.
 Från att knapp orka kratsa 4 hovar på en gång till att ryckta 6 hästar och kratsa 24 hovar på en gång.
 Från att vara jätte rädd när jag leder hästar till att tycka att det är rätt kul när hästar vill busa till det när man leder dom.
Från att klara bara av dom snällaste hästarna i ridskolan till att klara av ALLA hästar i ridskolan tom. Winnie som är den svåraste hästen i ridskolan. Och det var inte ens läskigt.
Från att knapp våga gå in till ens häst box till att våga gå in i alla boxar och hagar.
Nu varje fredag så hjälper jag även nybörjare barn på ridskolan.

Och vet ni varför jag gick upp åt så mycket?
För att det viktigast är att man inte ger upp, att man kämpar vad som än händer! Namnet på min blogg är det som hjälpte mig med hästarna och ridningen och det kommer säkert hjälpa mig i fortsättningen också!
Will never give up =  Kommer aldrig att ge upp