Jag och Svea är rena beviset på att man klarar av allt med den man älskar. För vem skulle tro att en tjej med 3 års riderfarenhet och en ponny som utbildnings mässigt är som en 4 åring fast den i enklingen är 7 år kan komma en bra bit på två månader. Svea har löshoppat 1 gång och hoppat med ryttare 1 eller två gånger, jag harr hoppat ca. 5 gånger. Vi har på två månader gjort en riktigt stor resa. Svea var riden i 2 veckor när jag fick henne. Från början  fick man longera henne i 10 min innan ridning, sen fick någon hålla i henne innan jag kunnde hoppa upp försikgigt utan att sätta mig ner i sadlen utan stå upp i lätt sists. Jag skrittade henne för det mest nästan hela tiden och travade lite små korta sträckor ibland. Vi hade en kamp när hon skulle in till stallet från hagen för hon hadde så brått om. Att kratsa hovarna tog 20 min för hon vägrade att lyfta. Från allt det till att nu, hoppa upp som på vilken annan häst som helst, rida i alla gångarter och till och med trava cavaletti och hoppa på vårt sista ridpass, i söndags när hon åkte så kunde jag gå ut från stallet och lasta henne på helt slagt grimskaft, hovarna tar hon upp av sig själv. Det känns bra att vi har utvecklas så mycket under våran tid ihop.

 

På början av vårt sista ridpass i söndags så sa Emma "Idag komemr du ställas på prov" och log. Hon sa dte till mig. Jag fattade inte vad hon menade. Detta ridpasset satt allt helt perfekt! Jag gjorde mitt bästa och Svea också. Hon kunnde aldrig fatta rätt galopp i höger varvert men nu gjorde hon det med en gång. Vi galoperade flera varv i varje galopp. Det känndes underbart att hon kunde fatta rätt galopp! Jag kännde mig nöjd redan då. Men sen när Emma sa att vi ska trava cavaletti då ble jag lite förvånad. Och sen mot slutet av passet la Emma upp ett hinder och frågade om jag ville hoppa, då fattade jag vad hon menade med att "idag komem rdu ställas på prov". Jag sa såklart ja. Jag trodde aldriga att hon skulle låta oss hoppa på det sista passet. Hon har hela tiden sagt att hon inte är säker på att det är rätt häst till mig för hon måste hoppas in och hon sa att det är en väldigt lite chans på att ajg akn göra det eftersom jag själv inte riktigt kan. Men där fick hon beviset. Vi hoppade et 60 cm kryss flera gånger, ingen vägring, inga knasiga hopp utan Svea bara hoppade. Det känndes helt awsome!! Där fick jag verkligen kännslan att vi skulle kunna lyckas bara vi fick chansen. 

 

Efter ridpasset gick vi till stallet. Jag sadlade av och tog på henne hennes grimma som hon hade på sig när hon kom hit. Hela familjen stog runt hennes box. Jag kramade och klappade henne länge. Då kom min "innan gråt" kännsla, jag kan inte få ögon kontakt med någon då, eller kan kan jag men jag vill inte. Emma kom och sa att jag kunde komma ut och lasta henne nu. Jag gick ut på slagt grimskaft gick jag ut med Svea bakom mig och in i transporten utan några problem alls. Jag band upp henne, pussade henne en sista gång och viskade "Jag älskar dig" till henne. Jag gick ut. Föräldrarna, Emma och Karin stog och pratade lite. Jag sa ingenting. Jag kollade bara på Svea i transporten. När Karin sa något liknande "Jaha, då åker vi väl" så kom allt. Jag grät och sa "Tack för att jag fick ha henne" och klappade Sve aen sista gång genom transport dörren. Och där stog jag i mammas famn jag grät och kollade när min bästa vän åker iväg, när "min" alldels egna Sve aåker iväg.. 

Jag stannade kvar en timme i stallet och hjälpte Emma med det sista medans familjen åkte hem. Det känndes jobbigt att fylla alla höpåsarna för utom Sves, det känndes jobbigt när Emma tog in den hästan som hon alltid brukade ta in när jag tog in Svea, det känndes jobbigt att se alla hästarna inne, alla boxarna fyllda för utom Sveas, den var tom, ingen Svea, inget hö, bara en öppen dörr med Sveas täcke över. Nu var hon borta.. Min bästa vän.

 

Dagen efter så skickade jag ett meddelande till Karin (Sveas ägare) och så här såg det ut:

 

Jag skrev: Hej! Hur gick det att köra hem? Tack för att jag fick ha henne, hon kommer alltid vara min första häst även om hon aldrig var "min". Hoppas att hon får det bra om du säljer/lånar ute henne. Tack igen för att jag fick ha henne.

 

Och det var svaret från Karin: Det gick jätte bra att köra hem. Hon stod som en klocka!
Säljer inte henne till vem som är väldigt mon om var hon hamnar! Kanske är kvar till sommaren! Vi kan ju se då isåfall ;) 

 

Och det meddelandet tog upp mitt hopp om att det finns en liten möjlighet till att jag kan ha Svea igen! 

Dom sista veckorna lärde jag verkligen känns Svea. Hon är ingen surtant som jag trodde innan. Hon behövde bara en bästa vän för att få fram sig själv, för att vara sig själv för att vara cool, envis, och aldrig ge upp, och alltid göra sitt bästa. Hon är duktig med mig på rygen och jag är duktigt på hennes rygg. Om jag ahde fått önska nu så skulle jag önska att vi köper henne till sommaren.. Då skulle jag få tillbaka min bästa vän..