Det var här allt började. På den lilla, söta, vita, snälla, a-ponnyn. Vet inte om ni vet men jag kommer från Polen och har bort i Sverige i lite mer än 5 år. I Polen så hade jag ingenting med hästar att göra. Har inte ens sett en häst i verkligheten då. Men redan första dagen i Sverige så red jag. På Eskill. Han var min pappas kompis dotters foder ponny. Eskill var den första hästan jag såg i verkligheten, annanrs så har jag bara sett hästar på film och bilder. Men jag fastnade för hästar direkt! Pappa fick slänga upp mig på den lilla ponnyn hahah! Jag var bara 9 år då. Och jag skrittade barbacka med ledare i en liten hage. Det var alldels underbart att få rida för första gången. Kommer verkligen ihåg kännslorna. Helt underbart. Jag red inte ponnyn mer en än gång. Efter det var det..

 

 

En av dom underbaraste hästarna jag har träffat! Han var en biffig nordsvensk på 148 cm i mnkh men känndes så mycket större eftersom hans kropp var så stor. Han är lika gammal som jag så han var då 9 år. Han är min föredetta grannes häst. Kommer ihåg hur vacker han var när han galopperade i hagen på sommaren, med sin fina glansiga nästan svart kropp, hovskägg, svart man och svans, så vacker! ♥ Jag red han inte alls mycket. Bara lite när hans ägare hade tid. Men det var den första hästen jag travade på. Jag red han inte oftare än en gång i månaden. Sen så började jag på ridskola, men Ymer kommer tillbaka i storyn efter ridskolan ;)

 

 

Sen började jag på ridskola! Var jätte glad att jag skulle få rida regelbundet och träffa dom underbara djuren! Där träffade jag min första favorit häst! Ett d-ponny sto, 146 i mnkh, hon var fux med en stjärna i pannan, äfrör hette hon Stjärna. Jag red på ridskolan i en temin och en månad. Jag red Stjärna första och sista gången och nästan alla gångerna där mellan också utan två gånger. Hon var så himla snäll och lung. Hon är nog den snällaste hästen jag har träffat. När jag red i ridskolan var jag 10 år. Så stjärna var lite stor för mig. Men jag klarade av henne bra ändå. Jag lärde mig jätte mycket på den hästen och fick ett väldigt bra relaktion med henne ♥ Hon var  då 16 år, och nu är hon 20. Men hon har nog flera år kvar! Med den damen lärde jag mig rida själv i skritt och trav (fick rida själv utan ledare redan på andra lektionen), jag lärde mig även att leda och borsta henne, vilket då var väldigt stort tyckte jag :) Sen så han vi också vara med på en blåbärs hoppning tillsammans! Vi "hoppade" 25 cm. Hon hoppade inte över utan travade över hindren eftersom dom var så låga. Men jag var ändå nöjd för alla från min ridgrupp red banan i skritt och med ledare och dom flesta fick ändå några fel för att dom har missat hindren eller tagit dom i fel ordning. Men jag litade på Stjärna så pass mycket att jag travde banan själv utan ledare och vi var till och med fel fria. Jag var super nöjd! :D Det var ju rätt stort när man var 10 år, red en d-ponny, och hade bara ridit i några månader. Men sen pga. privata själ så var jag tvungen att sluta rida på ridskolan. Det var som en madröm för mig. Jag var så ledsen, jag skulle sluta rida, lämna Stjärna och säga "hejdå" till hästar.

 

 

Sen så hade jag en paus i ridningen i ca. 1 år. Jag kunde inte rida Ymer för att hans ägare inte hade tid då för hon jobbade mycket. Det var ingen rolig period i mitt liv. Inga hästar = ingen Marta. Jag försökte börja med något annat, försökte med fotboll, tänade fotboll i några månader, var på fotbolls skola på sommaren. Men jag tycket inte alls att det var kul. Det var jätte tråkigt. Men sen så skulle vi flytta till en gård. Eller världens BÄSTA gård, Orraryd. Och det var där som hon som har Ymer bodde. Så nu kommer vi tillbaka till..

 

 

Vi borde på gården i lite mer än ett halv år. När vi flyttade dit så var jag 12 år och gick i 6:an. Vi bodde där hela vår teminen och hela sommaren. Och det var där jag lärde mig allting. När jag red på ridskolan så var jag totalt orädd för hästar, kanske för att det inte hände alls mycket utan hästarna var snälla och gick på led i ridningen?

Men Ymer är ingen ridskole häst. Och han var ganska hög i rang så man var tvungen att visa honom vem det var som bestämde. Jag var i stallet nästan varje dag. Och red ca. 1 gång i veckan. och så testade jag även på longering, tomköring och köring. Jag älskar den hästen ♥ Han testade mig både i ridningen och hanteringen. Försöte bitas, dra iväg, skena, äta gräs under ridningen, ibland var han så envis att han stannade plösligt under ridningen och det gick verkligen inte att få honom att gå igen. Det hände lite grejer som jag blev rädd av, tex. när han en gång rusade iväg när jag ledde han från hagen, genom en väg och överpå andra sidan, och det var bilar på vägen eftersom det var en ganska stor väg, men tur var ju att dom han stanna, annars så vet jag inte hur illa det skulle ha gått. Men sen började allt gå jätte bra, han fick mycket respekt mot mig och jag slutade att vara rädd, jagbörjade känna mig säker i både hanteringen och ridningen. Vi fick en så bra relaktion under den tiden så att jag litade på han helt! När han hade fått respekt för mig, och jag slutade att vara rädd så var han så snäll i ridningen och inta alls svår eller jätte pigg, utan lung och slö. Det kanske han var innan med fast jag var en mer okunnig ryttare. Sen så skulle vi flytta där i från, pga. privata anledningar. Så det var dags att säga hejdå till älakade Ymer efter flera underbara månader tillsammans. Jag har inga bilder på han, bara kännslor och minnen kvar ♥ Jag var faktiskt och hälsade på han för nåra månader sen, han stog i stallet och åt på sin hö, mat är det bästa han vet, mat går före allt. Men när han såg mig och jag sa "Ymer" så slutade han tuga helt och blev som en sten stende där i sin box med lite hö hengandes från mulen. Och jag bara klappade honom. Kommer alltid minnas han ♥ Sen så började på en till ridskola..

 

 

På höst terminen år 2011 började jag rida på Alvesta ridskola. Det var här jag förstog hur mycket man kan älska en häst. Jag red Flying Samantha på en av dom första lektionerna och sen dess har jag ridit henne väldigt ofta. Vi är helt likadana, vi försår varandra helt. Hon är en väldigt tuff dam som alltid är inställd på ett positivt stätt till livet. Hon är riktigt snäll och har mycket tålamod om man gör saker så som hon vill, men så fort någonting blir fel så är det bäst att passa sig. Hon är liksom hård och tuff men ändå lugn och snäll på samma gång. Hon kan lätt bli osäker om det är någonting som hon inte förstår men vet hon vad hon ska görs så går allt bra. Jag älskar henne över allt annat, lika mycket som min familj. Jag litar på henne helt och hon litar på mig helt, det vet jag. Denna häst sprider en sån otrolig glädje till mig så att jag nästan vill explodera av glädje. Jag kan bara inte sluta le när jag rider henne. Även om hon är väldigt väldigt pigg och stark, och kanske inte den lättaste hästen i ridningen så är jag aldrig rädd när jag rider henne, jag litar på henne till 100 %. Skulle kunna hoppa upp på henne med ögonbinda, barbacka, utan något träns och rida i alla gångarter.

 

 

Under tiden jag red på ridskolan så hittade jag en medryttar ponny, Mack. Det är en 20 årig c-ponny. Han är världens snällaste. Gör aldrig något dumt. Och är nog den bästa läromstare häste som jag har ridit. Man måste rida han i varje steg för att han ska gå fram åt. Han har jag lärt mig otroligt mycket på.

 

 

Sen efter vår terminen så tog jag ett tungt beslut, det tyngsta beslutet som jag någonsin har tagit. Jag skulle sluta på ridskolan. Anledningen till det var att på hela höst och vår terminen hade vi gjort samma saker, jag ahde inte lärt mig någonting. På Mack lärde jag mig själv galoppera och hoppa och på ridsklan tjatade vi samma övingar hela tiden, skänkelvikningar, framdelsvändningar och rida i skritt och trav. Jag är en väldigt ambitös person så jag ville lära mig mer. Så jag tog det tunga beslutet och slutade rida på ridskolan. Jag grät i flera dagar. Kunder inte se en bild på Samantha utan att börja gråta. Jag försökte tänka positivt, tänka att det kanske finns någon annan häst som jag kommer älska lika mycket som Samantha. Jag försökte glömma henne men det gick inte..

 

 

Under sommaren var jag i Polen i nästan en månad. Där red jag på ridskola flera gånger i veckan. Andra ridlektionen hade dom brist på hästar, en häst hade skadat sig så det fattades en häst, det var just den hästen som jag skulle rida. Det fanns en häst kvar, en 6 årig hingst på över 170 cm, pigg, stark och busig. Ingen gillade honom så ridläraren trodde att jag inte heller skulle gilla han. men hon frågade om jag ville testa, och utmaningar gillar jag så det var ju klart att jag skulle testa. och vet ni vad jag fick höra på slutet av lektionen "Tack för att du ville rida Desperado, vet inte vad jag skulle ha gjort om du inte ville det för det fanns ju ingen annan häst, du rider han så bra!". Jag, med lite mer än 2 års ridefarenhet red en stoor unghingst i alla gångarter utan några problem. Efter det red jag han på varje lekrion, hoppade han också. I polen rider man i led och ridläraren säger vade den personen som är första ska göra och sen gör alla samma sak, och jag fick oftast rida först. Under lektionerna fick jag mycket berömm. Jag var själv förvånad över att ajg kunder rida en sån häst, ung, busig, hingst, pigg, stark och rätt så grön. Det finns bara ett svar på varför jag kunde rida han, vi kickade direkt, vi passade ihop jätte bra, jag tyckte att det var jäte kul att galoppera runt i bus galopp i 200km/h på hans rygg. Saknar han, men när vi var i Polen för några månader sen så  hälsade jag på han. Den här gången hann jag inte rida men det hoppas jag att jag kan göra nästa gång vi är där. 

 

 

Under sommaren började jag rida Pentagon, en 7 årig arab valack. Han har humörer! Dom första ridpassen stutsade han bara runt med mig på ryggen. Lyssnade inget alls. Men nu vet han mer vem det är som bestämmer så nu lyssnar han mycket bättre. Men han är ju som sagt arab, så han är ju mycket mer lyhörd än andra hästar. Det räcker att vädret inte är som han vill så får jag hålla i mig ordenkligt. Men han är en rolig häst, som bjuder på nya grejer varje ridpass. Honom har jag fått lära mig mycket på. 
Så under sommaren red jag både Macken och Pentagon. 

 

I slutet av sommaren bestämde vi oss för att börja leta efter egen häst eller i alla fall foderäst. Jag slutade rida Macken och Pentagon. Och efter 4 provridningar en med en riktigt besvkelse då det var en grymm ponny som vi skulle ha köpt, han passade mig jätte bra, och vi skulle hämta han om en vecka och då kommer plötsligt ägaren på att dom inte alls vill sälja ponyn..
Men på den fjärde provridningen hittade jag en riktigt awsome ponny, Svea. Ett 7 årigt sto på 148 cm i mnkh. Hon var inriden och sen hade hon varit utlånad till en tjej och tjejens man red henne utan ha ägaren visste om det. Mannen vägde 100 kg så Svea var väldigt rädd när man skulle hoppa upp på henne då han inte visste hur månag kilo hons kulle få bära nu. Hon kunde skritt, trav och galopp. Inget mer. Så vi började om från början, red först i skritt, sen lite i trav. Och sen två veckor innan hon skulle åka tillbaka för att min pappa hade blivit av med jobbet så vi had einte råd att ha kvar henne helt enkelt då började vi galoppera. Hon kunde inte ridktigt fatta vänster galopp. Men sen gick det coh jag kunder rida henne i alla gång arter själv. Den dagen hon skulle åka tillbaka hoppade jag. Hon hade aldrig innan hoppa under ryttare. Och jag fick hoppa henne. Under hela tiden jag hade henne så red jag för Emma. Emma lät mig hoppa på vårt sista ridpass. Och Svea hoppade, utan problem. Jag var så nöjd. 

Svea är en dam med mycket humörer, hon testade mig mycket på början, men på slutet av våran tid förstog hon vem som bestämmer. Att at in henne från hagen var en av dom svåraste grejerna, hons tog flera gånge rpå bakbenen och försökte sticka iväg. Hontravade nästan in. Men på slutet kunde hon gå sakna in på slagt grimskaft. Jag skanar henne jätte mycket men jag ar även förstått att dte var det bästa för både mig och henne. För hon behöve ren ryttare som akn utbilda henne och ajg behöver en häst som kan lära mig. Men hon kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärt då hon var "min" första häst.

 

 

Efter att Svea hade åkt så var jag helt nere. Var arg och ledsen. Men då kom jag på en grej, jag kunde ju börja rida på ridskolan. Jag åkte till ridskolan, hälsade på Samnatha, jag bokstavligen hängde i halsen på henne. Hade saknat henne så mycket. Hon slickade på mina händer när jag kom in i hennes box. Och när jag skulle gå ut så kom hon fram till mig och la sin mule mot min mun och stog så en bra stund, min mamma fångade med det på bild: